TV Star

Shinji Onishi. Lägg det namnet och ansiktet på minnet. Han kommer bli en TV-stjärna i Sverige under vintern.
Håll ögonen öppna.




Med en dag kvar denna månad så har jag sprängt min månatliga kvot på Flickr. Ses i November!

PÅ allmän begäran

Min inbox har fått ta emot mängder med mail som alla ber om att få Daft Punk-mixen som klär helikopterfilmen i musik. Det är en bootleg från den lilla turné de gjorde i somras som yours truly har städat upp och fixat.

Ladda hem här.

Daft Punk spelade i Tokyo två veckor innan jag kom till Japan. Jag säger att det är inte rättvist. Ni kanske säger kanske att det är just vad det är – rättvist.

Taxi Driver

Ted vinkade in en Taxi och vi kröp in i den gamla Tyotan med säten klädda med spetsöverdrag. Berättade vår destination var på chauffören vänder sig om och säger "hai" med den läskigaste leendet vi någonsin sett. Det leendet tilsamman med den kilformade-frisyren fick blodet att isa mitt i ett Tokyo fyllt med pumpor och spindelväv. Inte ens de små Hello Kitty-klistermärkena chaffisen hade vid sitt leg hjälpte, snarare tvärt om.

In i väggen

10 dagars kalas tar ut sin rätt.

Park Hyatt Tokyo

Vy från rum 4705.

Sky high

Näe. Sen tog vi en helikopter.

Scream for me Tokyo

17.00 fick jag tag på fyra biljetter till Dolly Parton i Globen.
19.00 gick Iron Maiden på scenen.
22.00 satt jag på restaurangen Tarantino en gång besökt och efter det byggt upp en snarlik kopia för fighting-scenen mellan Uma och den lilla japanskan i Kill Bill vol 1.


Vid 01.11 in i filmen kommer en 4 meter lång Eddie in på scenen. Kolla efter ett par röda ögon.

AKb48

AKB48 är ett band som riktar sig till Otakus (tidigare nämna nerdar som älskar serier, plastfigurer, bor hemma hos mamma och aldrig haft en tjej). 20 tjejer mellan 13-20 år bildar denna dundergrupp och deras fans älskar dem. De gör nio spelningar i veckan och varje spelning är utsåld. Man köper inte en biljett utan en lott som dras samma kväll. Vinnarna får komma in och kolla spektaklet. Vi missuppfattade lotteribiten men lyckades komma in ändå. AKB48s spelningar är förlagda längst upp i ett hus i elektronikstadsdelen Akihabara där Otakus tillbringar mycket av sin lediga tid.

Jag hade sett ett kort inslag från BBC-programmet Japanorama om AKB48 och tänkte direkt att det där måste man se. Vad fick vi då se?

Jag har riktigt svårt att beskriva det men ska försöka. Publiken är mellan 25-55. Allt från KTH-killarna till äldre herrar i kostym. AKB48 dansar så klart när de sjunger och publiken kan och följer mestadels sittande med i varenda rörelse de gör. I instrumentala passager sätter en hejarklack igång och skriker ut bandnamnet och bandmedlemmarnas namn. Tjejerna bjuder på riktigt långa mellansnack som bla rör vädret "det har blivit så kallt, det blåser", vilka bakverk de gillar "jag är inte så förtjust i cheesecake men är galen i chokladkaka" samt hur länge de orkar vara uppe på kvällarna. En tjej orkade som mest till 24.00 varpå publiken skriker KAWAIIIIII (gulligt).

Kläderna går från skoluniform, till lackrockar för att snabbt bytas till fluffiga djurdräkter (alla savannens djur samt en pingvin).

Jag har nog aldrig sett något så märkligt i hela mitt liv.

Lyckades få med mig en kort filmsnutt. Denna gång var det inte bara vakterna som spanade efter kameror, även publiken hjälpte dem och jag fick mig en bestämd tillsägelse av grabben bak mig.


Går man på mer än 100 spelningar får man sig en liten skylt vid biljettluckan.


---------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdaterat

Hittade en film som visar vad jag försökte förklara.

brandförsvar

En ganska tung fight mellan valfri svensk stads brandförsvars logga. och Tokyos dito är avgjord. Tokyos brandförsvar vann!


PS. David chock-bloggar från Tokyo på sin blog!

Yoyogi Park

Söndag = Yoyogi Park. Folk sjunger, spelar, dansar, kickar boll mm mm. Det är andra gången jag besöker denna park. Första gången regnade allt bort. Så igår hade jag glömt minneskortet till min, om jag får kalla den, lite fetare kamera. Skit. Jag och Yoyogi funkar inte riktigt. Hur som helst. En bild på den här damen som sjunger i sin mic blev det. Men vart går sladden?


Vi stegade ut ur parken och kopplade på shoping-läget. Merci beaucoup har en festlig och spännande profil/inredning. Kläderna, som var för dam, hoppade vi av naturliga själ över.




Kvällen avslutade jag för mig själv på en tom bra. Jag och bartendern som är Nipponham Fighters-fan satt i en soffa, drack öl och kollade match nummer två. Fighters vann. Fan.

Nagoya

Jag, Shinji, Ted, David, Yuki och hennes kompis som jag aldrig lär mig namnet på tog Shinkansen till Nagoya, staden där Dragons är laget som gäller, för en dagstripp. Bild på själva tåget missade jag i all upphetsning.

Enda planen var ett besök på robot-muséet samt att eventuellt åka ut till Nagoya Dome för att se den första av sju matcher i Nipponseries 2006. Vi fixade en av dessa vilket var muséet som var peppande och coolt på alla sätt. Storleken var det enda som lämnade lite övrigt att önska.

Det uteblivna dome-besöket ersattes med en tripp till Chunichi Building i centrala Nagoya som hade både ett Chunichi Dragons-altare och en Dragons-shop. Klart hjärtat hoppade lite extra på ett gammalt Dragons fan som mig.



Matchen mellan Chunichi Dragons och Nipponham (!) Fighters som Dragons vann med 4-2 fick vi se på en engelsk pub vid namn Elephant's Nest.

På vägen hem träffade vi en berömd kongressman. Ted fick både en bild och en autograf med denna kongressman som visade sig vara en kvinna.

På tåget hem kändes ett toalettbesök på sin plats Jag valde western style.

Fredag

Efter att ha lagt 45 minuter på att få biljetter till lördagens baseball i Nagoya utan att lyckas samt avklarat ett kortare möte tog jag fredag och begav mig till hotellet. Steg in i rum 4705 och möttes av Ted och David som var både byxlösa och glada. Så klart webbades det en smula innan Davids längtan efter att få jaga plastgubbar blev för stor och vi rusade ut och in i Tokyo.

The Black Thursday

Har precis nåtts av budet att Labini, stället med den fina mackorna, på Tegnérgatan stänger. Torsdagen den 19 oktober 2006 kommer gå till historien som "The Black Thursday"

Förkyld

Läser mail från Great Works. En efter en får de gå hem pga ont i halsen och snorig näsa. Så kan vi inte ha det. Lösningen jag ska presentera är hämtad direkt från verkligheten just idag.

Takashi vaknade med tidigare nämnda hals och näsa. Finns inte en chans att han kan stanna hemma men samtidigt vill han inte smitta resten av jobbet. What to do? Jo! Munskydd. Inga konstigheter.

DOLLY

Men du milde! Dolly Parton kommer till Sverige. Om jag så ska äta sämskskinn i två veckor ska jag dit!

Love is in the air?

Då har Ted och David lyft från ARN och är på väg till Narita International Airport, Tokyo. I morgon är det jag som hänger i lobbyn på Park Hyatt och möter upp. Tio dagar med extra mycket härj ligger framför mig/oss.

YMO

Jag håller banne mig Yellow Magic Orchestra för ett av världens bästa band. YMO är japaner som härjade mellan 1978 -1983. Har snart köpt det mesta de gjort på vinyl här i detta underbara land.

Tror nästan jag behöver ett löfte på att ni kollar hela videon. Om ni inte kan ge mig och er själva detta löfte/upplevelse så ska ni få några hållpunkter

00.33 Barjournalen
00.39 Trött trummis
02.35 Laserkrig
03.00 Effektfestival



Rydeen, som låten heter, kom senare att avändas till vinjetten som Great Works gjorde för Monkans program Extraliv på TV400

ATM

Säg Japan och många tänker "teknologi i framkant", "hela skiten är digital" och "robot".

När jag ska ta ut kontanter med mitt visakort är jag hänvisade till vissa exklusiva bankomater i tex Shibuya eller Harajuku. Ett annat alternativ är att gå till det japanska postverket som har bankomater för utländska visakort. Postens bankomater är allt annat än teknologi i framkant, digitala och robot. Dock är de som allt annat här i Japan väldigt blindvänliga. Skulle jag, gud förbjude, bli blind flyttar jag till Tokyo inom loppet av fyra dagar.




Den här gula filuren i hörnet som kommer fram när de processar mina pengar... jag kan inte riktigt klä mina tankar i ord... men är inte det ett märkligt val av figur till den här väldigt gråa maskinen?

Mobil mat

När jag går hem på Meguro-Dori om kvällarna passerar jag miljoner små restauranger. Det verkar dock inte vara nog för oss som bor och jobbar i Meguro. Kan vi få in en liten skåpbil med nudlar som kör kvällsöppet så tackar vi inte nej.

Frugan sitter i bilen och lagar maten. Gubben är "ansiktet utåt". Förlåt att jag tjatar, men inte behöver han blåsa värme i händerna när det är 19 grader ute?

Shinjuku

Åkte till Shinjuku för att betala hyran. Shinjuku är kanske inte Tokyos puttrigaste stadsdel men man kan få se en dam som inte viker för varken färger eller mönster, en enorm (ska vi säga jumbo?) skylt samt en DVD på barnavdelningen med ett lite märkligt omslag.

Obic Seagulls

Då var besök två till Tokyo Dome avklarat. Denna gång var det amerikansk fotboll som stod på schemat. Yukis kompis, som är cheerleader för (hos?) laget Obic Seagulls, gav oss fribiljetter. Obic Seagulls besegrade Fujitsu Frontiers i en riktigt orafflande match.

Amerikansk fotboll. Vad fan är det rent ut sagt? En riktigt finesslös och ointelligent sport där underhållningen utanför planen jobbar hårdare än utövarna av sporten.

Nu låter det som om jag hade en tråkig kväll. Nej nej. Obico Seagulls cheerleaders underhöll oss kungligt.

Fest

Lördgaskvällen bjöd på fest. Tre födelesedagar samt att TYO-ID fått ny chef i Morimotosan skulle firas. Det trycktes in 25 pers i Tokyos minsta och mysigaste bar. Festdeltagarna, skulle det visa sig, bestod till stor del av BBQ-gänget. En lyckad återträff.

Tre födelsedagsgrisar. Hur mycket kepskillen fyllde? 36 år.

Boss.

Intervju

Min vän Kristoffer Triumf intervjuar folk lite då och då på sin blogg. Nu har turen kommit till mig. Enjoy!

Naka-Meguro

Jag, cykeln och min nya DSC-N2 drar till Naka-Meguro för lördagsbestyr. Den blir en frukost, en mörkgrön anorak på Rocker and Hooker, sidbläddrande på Cow Books.

Naka-Meguro seglade rätt upp på förstaplatsen i "bästa stadsdel-racet". Pulsen i Naka-Meguro är ungefär som den man kan uppleva i Motala en lördagsförmiddag om hösten. Till detta lägger man allt det coola och underbara som finns i Tokyo å vips så förtjänar man förstaplatsen. Sa jag att det rinner en kanal, Meguro Cannal, genom hela rasket?

I iPoden snurrar Woozy With Cider med James Yorkston and Reporter. Som Baz Luhrmans gamla Everybody's Free (To Wear Sunscreen) fast bra.

Kolonial

Att handla specerier ska vara en schlager.

JAg kände den

Jag har upplevt min första jordbävning! Den var inte stor. Skönt. Tycker det var ganska lagom. Räcker så helt enkelt. Tack.

Veckan i bilder 4

Mobilen berättar.

En riktig otaku = japansk nerd vars liv i huvudsak kretsar kring serier och allt som hör där till.

Shingo testar nya brillorna över lite friterad ost.

Ett gäng som bara vill följa med hem.

Optik

Jag har köpt nya glasögon. Efter 16 år med små stålbågade brillor blev det ett par monster i plast.


Jag har velat i fyra timmar nu över att lägga upp den här bilden. Hur jobbigt får det bli att fläska upp en närbild på sig själv? Ibland önskar man att man var som Helena Hjelm. Hon är duktig på sånt.

Nu piper jag och träffar The Sebtons
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdaterat:
Väntade på Sebtons i 90 minuter. De kom aldrig. Mr Sebton var enligt Mrs Sebton övertygad om att "vi ses i kväll 18.30" betyder "vi ses i morgon 18.30". Ger ev dem en ny chans i morgon (läs i kväll?).

Efternamn

När jag ändå är igång så slänger jag in ännu ett inlägg som inte har något med Japan att göra.

Att efternamn med suffixet "son" är på väg att dö ut råder det inget tvivel om. Länge har min favorit bland krystade efternamn varit Rebecka Vinterbarn-Elgh. Så idag när jag läste om svensk indie i DN poppade ett, för mig, nytt efternamn fram. Sarah Nyberg Pergament.

WTC

Såg Oliver Stones World Trade Center igår. Kritiken har inte varit så vänlig mot WTC men jag kan inte låta blir att sugas in i filmer som denna.

Första kvarten är skrämmande njutning om ni fattar. NY vaknar och allt det där, skuggan av ett plan som flyger alldeles för lågt... sen en jävla smäll.

När jag för en tid sedan letade efter musik av filmmusikkompositören Hans Zimmer hittade jag den här hemgjorda MP3an. Musiken från The Rock blandat med Bush, nyhetsröster och vittnen till 9/11. Den är sjuk men jag förmår inte radera den från min iTunes. Lyssna.

Chunichi Dragons wins CL!

Jag har sett en vuxen japansk man gråta.


Tyrone Woods drämde till en home run i 12e och sista omgången. Det stod klart att Chunichi Dragons hade besegrat Yomiuri Gigants med 9-3 och vunnit Central League. När coach Hiromitsu Ochiai intervjuades på jumbotronen kunde han inte hålla tillnbaka tårarna. Han hulkade fram ett svagt "sumimasen" (ursäkta) och det redan öronbedövande jublet blev om möjligt ännu högre.

Matchen igår varade som sagt i 3.22. Dagens batalj klockade in på 5 timmar blankt. Trots vaga kunskaper så blir det inte segt en sekund. Jag är vad man kallar "biten".

Två fans med Doalaöron.

Inombords skriker Yuka av lycka.

Halva Dragons-klacken

Tommy Lee Jones

Gud så väntat inlägg. Men man kan inte låta bli att tänka hur Lost in Translation hade sett ut med Tommy Lee Jones i huvudrollen. Tommy tapetserar Tokyo med sin reklam för Boss kaffe som levereras i en 15 cl regnbågsfärgad aluminiumburk.


Förlåt.

Chunichi Dragons

Det här landet är glada i helgdagar. Tur är väl det då de flesta bara har 10 dagars semester. I måndags firade vi Health and Sports Day så vad kunde vara mer passande än att gå på baseball? Jag, Shinji, Yuka och Issaku gick till stadion i god tid för att hinna handla mat. Mat och öl är en tämligen stor del av att titta på baseball tydligen.

Efter noggrant kontemplerande har jag valt Chunichi Dragons till mitt lag. Igår spelade vi mot Swallows och vann synnerligen övertygande med 10-1.

Reglerna är lite småkluriga så jag hade pluggat en del innan matchen och fick mycket tid att fördjupa mina nyvunna kunskaper då matchen höll på i 3.22 timmar.

Publiken var fantastisk. Trots att det var bortamatch var Dragons-fansen långt fler än hemmalagets supportrar. Säger en del om oss Dragons-fans. Visa mig den allsvenska klack som skulle orka hålla på som de gjorde igår i över tre timmar. Sången slutade aldrig, jag tror inte trumpetaren andades in en enda gång och mitt i allt detta så blåser vi upp ballonger som låter och skickar upp dem mot den (äntligen) svala kvällshimlen.

Det blir så klart små pauser under matchens gång och då dyker Dragons maskot Doala, som är en koala, upp och voltar i överdimensionerade skor. På det hela mycket festligt.

Under spelets gång springer riktigt ihärdiga birru-girls runt och säljer öl. De hojtar, ler och skuttar så mycket att mitt löfte till mig själv om endast en öl denna kväll slutade med tre tomma muggar.

Yuka är kontorets mest hängivna baseballfantast gav mig en Dragons-tröja med den solklara stjärnan Fukudomes namn på ryggen. Väldigt snällt. Allt jag hade att erbjuda tillbaka var min, något luggslitna, MFF-halsduk som uppskattades. Sport förbrödrar etc.








Intervju med matchens MVP Tanishige.

Sonar Sound 2006

Innan Sonar Sound Tokyo gick jag och Shinji upp till kontoret och bjöd de stackare som var tvungna att jobba hela helgen på bakverk. Kontoret ligger fem minuter från spelstället Yebisu Garden Place. Natsku gillade tydligen inte sin bakelse.


Kvällen på Sonar Sound var en av de bästa musikkvällarna 2006. Såg två av tre medlemmar från Yellow Magic Orchestra. Hörde Eater spela house/knastertorr japansk elektronika. Señor Coconut lirade magiska salsacovers på tidigare nämnda Yellow Magic Orchestra (som kommer från Japan). Japanerna var helt utom sig av lycka. Så även jag. Golden Pink Arrow har en sångerska som sjunger med den sötaste engelska med japansk brytning man kan tänka sig och de kör med det där vocoder-röret Bon Jovi lirar på i introt av Living on a Prayer. Ladda hem deras Material Girl-cover på bandets MySpace-sida. Toshio Iwait har byggt ett eget instrument som är audiovisuellt till 100%. Detta varvar han med att spela på ett Nintendo DS. Yukihiro Takahashi blandade gammalt med nytt och hade med sig sångerskan som pratsjunger på bruten svenska i projektet Sketch Show. Man blir tårögd. Kan man begära mer?

Golden Pink Arrow

Señor Coconut



Yukihiro Takahashi

Toshio Iwai

Lasse Granqvist

Skulle precis slå igen datorn för dagen när jag läser att "Petter Hansson agerar med pondus" "Sverige får drömstart" "Hansson fortsätter med resoluta brytningar" i EM-kvalet mot Spanien. Vad är det frågan om? Får ringa Kalle för att få detta bekräftat. Kalle svara "Ja, det stämmer".

Inte mkt att välja på. Web-radion åker på. Det är tack vare web-radion jag nu tänker slå in världens mest öppna dörr...

LASSE GRANQVIST ÄR HELT UNDERBAR.

I 81a minuten säger han
"Å precis innan spanjorerna ska lägga denna otroligt viktiga hörnan kommer publiksiffran 30560. Det var just lämpligt. Avdelning – Vi skiter väl i det!"

Sen gör Allbäck 2-0.

Lägger nöjt huvudet på kudden och minns med ett leende på läpparna när jag satt i bilen på väg mot Öland för att fira midsommar. Lasse skriker med sin allra hesaste röst.
"Hörde jag hörna i Dortmund? Hörde jag hörna i Dortmund!?"


Lasse blir glad vid 1-0 mot Paraguay.

Fujisawa

Fredagaskvällen började med ett besök hos optikern. Eiko var med som tolk under synundersökningen som var bra men samtidigt ett skämt.
– Kan du läsa nedersta raden?
– Nej, det är japanska tecken.

Ah, det löste sig och på fredag är de nya brillorna klara för leverans. Ni som är halvblinda bör åka till Tokyo. Det kostar i princip INGENTING!

Från optikern till tåget som tog oss till Eikos föräldrar i Fujisawa 50 minuter utanför stan. Jag hade med mig en flaska sake som blev synnerligen uppskattad av värdparet. De drog i sig halva flaskan redan samma kväll. De svepte väl inte hela pga att de skulle till flyget 05.30 dagen efter för en endagarsutflykt till någon form av tempel.

Fujisawa är en synnerligen trevlig förort/stad. Mycket surfande, kajakande och allt annat som har med havet att göra är popis. En och annan japansk hippie med peacemärke i fönstret fanns där allt. Mitt i detta, tre minuter från stranden, bor Eikos föräldrar som är konsertpianist samt operasångerska.

Lördagen bjöd på strand, cykel, ö, öl, grotta, öl, 18 bitar sushi, öl, promenad. Allt i fin gassande sol. Fujisawa, jag lyfter på hatten!

Jomen, det är Mount Fuji i bakgrunden.

Veckan i bilder 3

Torsdag = mobilen töms på bilder.

En videobutik med stark och relevant slogan.


75 meter från mitt hem hittar jag riktigt bröd. Drog tre laxbullar.


Gänget väntar på bussen.


Veckans burgare är en tigerräka/sjögräsburgare som jag verkligen inte åt.

PEPP

Japans första robotmuseum öppnar i Nagoya den 12e oktober. Pepp! Jag är där. Håller dock på mitt besök till Ted och David kommer hit den 19e.

Svenskar i ropppongi - 2

Onsdagen var nästan en repris av tisdagen. Gick med liten japanska och kollade på Ane Brun och Hello Saferide. Fast allt var tvärtom.

Yuki var utbytt mot Eiko
Den lilla mörka rockklubben var utbytt mot den ljusa svenska ambassaden
Den inte så billiga ölen var nu gratis och varvades med drinkar
Det sura ljudet var nu riktigt bra

Ambassadören Mikael Lindstörm hälsade oss välkomna och sa bla "When I was in Sweden this summer I was told that the new and big trend among Swedish kids is to download japanese horror movies from the internet". En ambassadör i tiden helt enkelt.

Det var tre talare denna kväll, en kväll som kickade igång den veckolånga kampanjen Sweden Sounds in Tokyo 2006. Samtliga talade sig varma om Abba, Cardigans, Pandora, Melody MC, Meja och Ace of Base. Fresh!

Men det var en rolig kväll. Ambassaden är riktigt flott och takterassen som är omringad av skyskrapor var rent unik.

De japanska skivbolagsrepresentanterna spred visitkort i kring sig, minglade och drack drinkar till de storknade. När Brun spelade sin sista låt sov flera av dem i sofforna.

Lantz

Fan vad fint. Upptäckte att jag har två olyssnade Lantz i P3 i min iTunes. Den är en sann fröjd att ta sig en kaffe och ett avsnitt på morgonen. Lyssnar alldeles för sällan på radio i största allmänhet i Sverige. Det blir dock myket av den varan här. Hoppas det är en vana jag tar med mig hem.

I min ungdom lyssnade jag mycket på Spanarna. Det är bedrövligt vad det programmet har blivit segt. Kan någong ta bort Jessika Gedin från allt vad etermedier heter?

En sak jag och många med mig undrar är när Kulturfredag kommer som podcast?

Svaret är tyvärr att det är för många upphovsrättsliga frågor som inte är lösta, med författarförbund mm. Vi kan inte ha med en författare i programmet till exempel, om det sen ska poddas. Och då blir vi så begränsade. Men jag jobbar för en lösning och vi hoppas att fackförbunden sluter avtal på detta område snart.

Bästa hälsningar,
Anna Tullberg/producent Kulturfredag

Det är väl fan att det ska falla på några sura författare.

Svenskar i ropppongi

Via Andrés blog hittade Jens Petersen min blog och drog ett mail till mig. För att göra en lång historia kort bjöd Jens mig på konsert med svenska artister. Jens är en gammal Lund/radio-kompis med Stina. Jag pep till Roppongi och träffade Yuki som jag bestämt tid med under en enorm spindel vid Mori Tower. Yuki = pepp på svensk musik.


Väl inne på stället, The Baron, såg vi Jens och pratade som hastigast. Jens var för aftonen DJ Jens. På scen stod Ane Brun och Hello Saferide (var och en för sig) och spelade för en 50-hövdad publik. Har aldrig sett någon av dem tidigare. Ane Brun var något annat faktiskt. Kommer se dem i kväll igen då Eiko ordanat en inbjudan till en afton på Svenska Ambassaden med mat, musik etc.








Det blir en del sena måltider. Så även denna kväll. Gick med Yuki och åt tokfin udon (tjocka nudlar). Yuki som bara varit i hatten en gång i sitt liv, det var i Köpenhamn, drack tre munnar öl till maten. När vi skiljdes åt i tunnelbanan konstaterade hon "oops, Yuki is drunk again".

Eiko Furukawa

Efter det sena mötet dagen innan blev det en ganska sen uppgång på tisdagen. Eiko ringde och frågade om vi skulle ta en lunch. Sagt och gjort. Min första svenskspråkiga lunch (som var en frukost) bestod av knyten med tonfisk.

Kundmöte 2

Ett möte. En timme. En kille. 10 cigaretter.

Sommarplåga?

När hela Sverige lyssnade på Boten Anna i sommras så gick japanerna upp i brygga över ledmotivet till den senaste Ghiblifilmen Tales from the Earth Sea. Det har sålts flera hundra miljarder skivor och flickstackaren som sjunger verkar enlig sökresultaten på Youtube ha gjort lika många framträdanden om dagen.


Nästa sommar är det jag som skaffar japanskt pass.

Barn & spånken

Mina vänner Kristoffer och Jacob gjorde i somras en bejublad kampanj för Absolut Vodka. I denna kampanj figurerade det tidigare ett tecknat skelett som fick plockas bort då det lätt kunde uppmuntra barn att "ta till flaskan".

I Japan får barn mer än gärna sätta jordnötter i halsen. Den blå björnen tycker att de ska stävja en ev hostattack med en stor sejdel skummande öl.

Att lära sig engelska

Inte ska vi väl sticka under stolen med att japanerna, hur snälla och vänliga de än må vara, är helt värdelösa på engelska. Många pluggar engelska på kvällstid hos olika skolor. Ibland undrar jag om undervisningen är lika bra som de reklamfilmer som rullar på tunnelbanetågen.


Men vem är jag att klaga? Jag pluggar för bövelen inte japanska.

En cykel

Då var man stolt ägare till en äkta japansk cykel som med rådande valutakurs kostar 309 kronor. Kolla in stödet där bak. En mycket bra och vettig lösning.


Tanken var att söndagen skulle jag spendera tillsammans med min cykel. Vi skulle kolla in lite större delar av närområdet. Men det har regnat något våldsamt så den planen fick skjutas på framtiden. Är mycket peppad.

Christopher Cross

Nyss hemkommen från mitt första besök på Blue Note Tokyo. Christopher Cross gjorde sin sista av 8 utsålda konserter här i Tokyo. Cross har skrivit låten Ride Like the Wind som fick klä min BBQ-film i toner.


Fotografering var inte tillåten så jag sköt från höften när jag fotade. Det blev bara tre risiga bilder, personalen var som hökar.

Innan konserten kom en blond herre fram till mig och började småprata. Han berättade att han precis hade sett en fantastisk svensk grupp "I have a picture of them here in my camera, I'll show you". Mannen plockar upp kameran och börjar fippla fram bland bilderna. Det är bilder på mannen tillsammans med Beyonce, Scarlett Johansson, Sergio Mendez mfl. Till slut kommer han fram till den fantastiska gruppen "Ah, here they are, The Real Group". Tjena!

Det visar sig att killen med kameran heter Kamasami Kong (riktig namn Bob Zix) och är en japansk radiogigant från Hawaii som känner gud och hela världen. Efter spelning så presenterade han mig för Christopher och bandet. Kamasami Kong var/är kung. Han skrattade, drog skrönor, beställde öl, dunkade rygg i 250 km/h. Jag var fan helt hänförd och glömde fota denna lustiga man.

Kong har en krönika och podcast i tidningen Metropolis.