new blog

You will find my new blog here.

Jag drar

Då var det slut. Boarding om 5 minuter.

trött

Yamachan somnade vid sin plats med telefonen mot örat och bäddade därmed för ett kontorsspex.
Jag tror att de fortfarande skrattar borta på kontoret.

Bar komazawa

Då har man gjort sitt sista besök på Bar Komazawa aka The Dangerous Bar. En smula i hatten kan jag berätta att det var något annat att säga hej då till detta gäng. Den innersta kretsen. Alla var de med på BBQn min första söndag i Tokyo och i afton knöt vi ihop säcken. Jag fick presenter och om möjligt ännu styvare groggas än vanligt. Som vi säger här i östern... sugeeeee.

Bye Bye - The Movie

Sista dagen på jobbet har jag klippt ihop de filmer som fanns i min iPhoto

Komaneko

Jag arbetar på TYO-ID. Detta är ett av en väldig massa företag som finns under TYO-paraplyet. Ett företag gör film och av den anledningen gick jag, Natsuko, Tom och hans fru och såg Komaneko.

Som trailern avslöjar bör målgruppen för denna film vara av det yngre slaget. Inte i Japan. Jag såg två barn i biosalongen. Resten var mellan 20-50 år. Jag gillar det. Det var inga vänliga trailers som visades innan Komaneko. Blodet sprutade, barn blev till och bilar krockade. Trailern till 5cm väckte stor nyfikenhet. Kommer i vår någon gång.

Good bye party

En stor del av gänget som sa hej då.

Advent

Då är den här. Fanta med smak av banan. Hur god var den då? Jag låter bilden på Glenn och hans banan svara på den frågan.

Wii

TV-spel har aldrig riktigt varit min grej. Visst, ge mig ett bilspel och jag kör en sväng men mycket mer blir det inte. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig? Jag hade allvarliga planer på att köpa min första konsoll nu när Wii har släppts. Efter att ha sett den här bilden i DN på folk som köar för att få köpa sig en Wii har jag lagt de planerna på hyllan. Är det verkligen ett gäng jag vill ansluta till?

lee ritenour

Den senaste veckan har jag haft många besök som kommit till min blogg via The Jetset Junta. En tydligare motsats till Juntan än Lee Ritenour hittar man nog inte.


Lee Ritenour kallas Captain Fingers, efter en av hans tidiga låtar, då hans briljans med gitarrhalsen och dess strängar är bländande. Han var en av de största studiogitarristerna på 70-talet och har spelat samma slicka LA-Fusion sedan tidernas begynnelse.

Denna Lee steg upp på Blue Notes scen på klockslaget 19.00, drog sin gamla vits om att hans gitarr är utrustad med air condition och startade sedan kalaset. Vid pianot satt en gammal legend, Dave Grusin, som bland annat skrivit ledmotivet till den första (?) riktiga sjukhusserien – St Elsewhere. Vem dyker upp i rollistan vid 0.58.

Kolla youtube-filmen och låt sen glåporden hagla, blotta era fördomar om fusion/smooth jazz, säg gärna "Seinfeldbas" och ge mig vad jag tål. Jag älskar Lee! Det har jag gjort sedan 1991.