Fredagsöl

Klockan visade 19.20 när jag och Shinji begav oss till den första fredagsölen här i Tokyo (tror bestämt att jag förstår att jag är i Tokyo först de gånger jag skriver ut Tokyo, så därför får du läsa det ca 100 gånger i varje inlägg).

Av någon anledning tror Shinji att jag tycker ställen som doftar västerlandet är det bästa som finns... så vi begav oss till sportbaren The FooTNik för de första ölen. En efter en anslöt Nobuhiko, Nihey, Kosuke, Masayuki, Satoishi, Tomoyuki och sist men inte minst kvällens enda tjej Natsuko. Då sista Guinnessen (so western-style beer) runnit ner rumlade vi vidare bland de hundratals restaurangerna runt Ebisu Station.


Vi väntade massa minuter utanför en massa ställen och landade till slut på en restaurang som bjöd på mat från Okinawaregionen.


Japanerna vill bjuda mig på allt Okinawa har att erbjuda så tallrikarna slutade aldrig att strömma in. Det blev bla sjögräs med någon form av romkulor, ris uppblandat med ost och chili, svart ris, innanmätet av maneter, kyckling, biff, märkliga grönsaker, salt slem och någon form av rosa kött som smakade bacon. Detta beaconkött var hur gott som helst. Jag gav i ett svagt ögonblick vika från min policy att inte fråga vad det är jag äter. HUR KUNDE JAG GÖRA DET? Baconköttet visade sig vara grisöron men knaprigt brosk. Klart japanerna skrattade brallorna av sig när de såg mitt ansiktsuttryck... Men allt blev bättre när Natsuko sa "Okinawa style food is so healthy. Okinawa people get so old".


Grisöronen ser ni till vänster i bild. Sjögräset är i fokus.


Kvällen avslutades med mer plommondrink och en efterrätt bestående av glass gjord av lila potatis. Visst, det busades en del med glassen.


Vi vandrade hem i den fuktiga natten. Utanför kontoret skiljdes vi alla åt.