Jens of Japan: oktober 2006

TV Star

Shinji Onishi. Lägg det namnet och ansiktet på minnet. Han kommer bli en TV-stjärna i Sverige under vintern.
Håll ögonen öppna.

Med en dag kvar denna månad så har jag sprängt min månatliga kvot på Flickr. Ses i November!

PÅ allmän begäran

Min inbox har fått ta emot mängder med mail som alla ber om att få Daft Punk-mixen som klär helikopterfilmen i musik. Det är en bootleg från den lilla turné de gjorde i somras som yours truly har städat upp och fixat.

Ladda hem här.

Daft Punk spelade i Tokyo två veckor innan jag kom till Japan. Jag säger att det är inte rättvist. Ni kanske säger kanske att det är just vad det är – rättvist.

Taxi Driver

Ted vinkade in en Taxi och vi kröp in i den gamla Tyotan med säten klädda med spetsöverdrag. Berättade vår destination var på chauffören vänder sig om och säger "hai" med den läskigaste leendet vi någonsin sett. Det leendet tilsamman med den kilformade-frisyren fick blodet att isa mitt i ett Tokyo fyllt med pumpor och spindelväv. Inte ens de små Hello Kitty-klistermärkena chaffisen hade vid sitt leg hjälpte, snarare tvärt om.

In i väggen

10 dagars kalas tar ut sin rätt.

Park Hyatt Tokyo

Vy från rum 4705.

Sky high

Näe. Sen tog vi en helikopter.

Scream for me Tokyo

17.00 fick jag tag på fyra biljetter till Dolly Parton i Globen.
19.00 gick Iron Maiden på scenen.
22.00 satt jag på restaurangen Tarantino en gång besökt och efter det byggt upp en snarlik kopia för fighting-scenen mellan Uma och den lilla japanskan i Kill Bill vol 1.

Vid 01.11 in i filmen kommer en 4 meter lång Eddie in på scenen. Kolla efter ett par röda ögon.

AKb48

AKB48 är ett band som riktar sig till Otakus (tidigare nämna nerdar som älskar serier, plastfigurer, bor hemma hos mamma och aldrig haft en tjej). 20 tjejer mellan 13-20 år bildar denna dundergrupp och deras fans älskar dem. De gör nio spelningar i veckan och varje spelning är utsåld. Man köper inte en biljett utan en lott som dras samma kväll. Vinnarna får komma in och kolla spektaklet. Vi missuppfattade lotteribiten men lyckades komma in ändå. AKB48s spelningar är förlagda längst upp i ett hus i elektronikstadsdelen Akihabara där Otakus tillbringar mycket av sin lediga tid.

Jag hade sett ett kort inslag från BBC-programmet Japanorama om AKB48 och tänkte direkt att det där måste man se. Vad fick vi då se?

Jag har riktigt svårt att beskriva det men ska försöka. Publiken är mellan 25-55. Allt från KTH-killarna till äldre herrar i kostym. AKB48 dansar så klart när de sjunger och publiken kan och följer mestadels sittande med i varenda rörelse de gör. I instrumentala passager sätter en hejarklack igång och skriker ut bandnamnet och bandmedlemmarnas namn. Tjejerna bjuder på riktigt långa mellansnack som bla rör vädret "det har blivit så kallt, det blåser", vilka bakverk de gillar "jag är inte så förtjust i cheesecake men är galen i chokladkaka" samt hur länge de orkar vara uppe på kvällarna. En tjej orkade som mest till 24.00 varpå publiken skriker KAWAIIIIII (gulligt).

Kläderna går från skoluniform, till lackrockar för att snabbt bytas till fluffiga djurdräkter (alla savannens djur samt en pingvin).

Jag har nog aldrig sett något så märkligt i hela mitt liv.

Lyckades få med mig en kort filmsnutt. Denna gång var det inte bara vakterna som spanade efter kameror, även publiken hjälpte dem och jag fick mig en bestämd tillsägelse av grabben bak mig.

Går man på mer än 100 spelningar får man sig en liten skylt vid biljettluckan.

---------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdaterat

Hittade en film som visar vad jag försökte förklara.

brandförsvar

En ganska tung fight mellan valfri svensk stads brandförsvars logga. och Tokyos dito är avgjord. Tokyos brandförsvar vann!

PS. David chock-bloggar från Tokyo på sin blog!

Yoyogi Park

Söndag = Yoyogi Park. Folk sjunger, spelar, dansar, kickar boll mm mm. Det är andra gången jag besöker denna park. Första gången regnade allt bort. Så igår hade jag glömt minneskortet till min, om jag får kalla den, lite fetare kamera. Skit. Jag och Yoyogi funkar inte riktigt. Hur som helst. En bild på den här damen som sjunger i sin mic blev det. Men vart går sladden?

Vi stegade ut ur parken och kopplade på shoping-läget. Merci beaucoup har en festlig och spännande profil/inredning. Kläderna, som var för dam, hoppade vi av naturliga själ över.

Kvällen avslutade jag för mig själv på en tom bra. Jag och bartendern som är Nipponham Fighters-fan satt i en soffa, drack öl och kollade match nummer två. Fighters vann. Fan.

Nagoya

Jag, Shinji, Ted, David, Yuki och hennes kompis som jag aldrig lär mig namnet på tog Shinkansen till Nagoya, staden där Dragons är laget som gäller, för en dagstripp. Bild på själva tåget missade jag i all upphetsning.

Enda planen var ett besök på robot-muséet samt att eventuellt åka ut till Nagoya Dome för att se den första av sju matcher i Nipponseries 2006. Vi fixade en av dessa vilket var muséet som var peppande och coolt på alla sätt. Storleken var det enda som lämnade lite övrigt att önska.

Det uteblivna dome-besöket ersattes med en tripp till Chunichi Building i centrala Nagoya som hade både ett Chunichi Dragons-altare och en Dragons-shop. Klart hjärtat hoppade lite extra på ett gammalt Dragons fan som mig.

Matchen mellan Chunichi Dragons och Nipponham (!) Fighters som Dragons vann med 4-2 fick vi se på en engelsk pub vid namn Elephant's Nest.

På vägen hem träffade vi en berömd kongressman. Ted fick både en bild och en autograf med denna kongressman som visade sig vara en kvinna.

På tåget hem kändes ett toalettbesök på sin plats Jag valde western style.

Fredag

Efter att ha lagt 45 minuter på att få biljetter till lördagens baseball i Nagoya utan att lyckas samt avklarat ett kortare möte tog jag fredag och begav mig till hotellet. Steg in i rum 4705 och möttes av Ted och David som var både byxlösa och glada. Så klart webbades det en smula innan Davids längtan efter att få jaga plastgubbar blev för stor och vi rusade ut och in i Tokyo.

The Black Thursday

Har precis nåtts av budet att Labini, stället med den fina mackorna, på Tegnérgatan stänger. Torsdagen den 19 oktober 2006 kommer gå till historien som "The Black Thursday"

Förkyld

Läser mail från Great Works. En efter en får de gå hem pga ont i halsen och snorig näsa. Så kan vi inte ha det. Lösningen jag ska presentera är hämtad direkt från verkligheten just idag.

Takashi vaknade med tidigare nämnda hals och näsa. Finns inte en chans att han kan stanna hemma men samtidigt vill han inte smitta resten av jobbet. What to do? Jo! Munskydd. Inga konstigheter.

DOLLY

Men du milde! Dolly Parton kommer till Sverige. Om jag så ska äta sämskskinn i två veckor ska jag dit!

Love is in the air?

Då har Ted och David lyft från ARN och är på väg till Narita International Airport, Tokyo. I morgon är det jag som hänger i lobbyn på Park Hyatt och möter upp. Tio dagar med extra mycket härj ligger framför mig/oss.

YMO

Jag håller banne mig Yellow Magic Orchestra för ett av världens bästa band. YMO är japaner som härjade mellan 1978 -1983. Har snart köpt det mesta de gjort på vinyl här i detta underbara land.

Tror nästan jag behöver ett löfte på att ni kollar hela videon. Om ni inte kan ge mig och er själva detta löfte/upplevelse så ska ni få några hållpunkter

00.33 Barjournalen
00.39 Trött trummis
02.35 Laserkrig
03.00 Effektfestival

Rydeen, som låten heter, kom senare att avändas till vinjetten som Great Works gjorde för Monkans program Extraliv på TV400

ATM

Säg Japan och många tänker "teknologi i framkant", "hela skiten är digital" och "robot".

När jag ska ta ut kontanter med mitt visakort är jag hänvisade till vissa exklusiva bankomater i tex Shibuya eller Harajuku. Ett annat alternativ är att gå till det japanska postverket som har bankomater för utländska visakort. Postens bankomater är allt annat än teknologi i framkant, digitala och robot. Dock är de som allt annat här i Japan väldigt blindvänliga. Skulle jag, gud förbjude, bli blind flyttar jag till Tokyo inom loppet av fyra dagar.

Den här gula filuren i hörnet som kommer fram när de processar mina pengar... jag kan inte riktigt klä mina tankar i ord... men är inte det ett märkligt val av figur till den här väldigt gråa maskinen?

Mobil mat

När jag går hem på Meguro-Dori om kvällarna passerar jag miljoner små restauranger. Det verkar dock inte vara nog för oss som bor och jobbar i Meguro. Kan vi få in en liten skåpbil med nudlar som kör kvällsöppet så tackar vi inte nej.

Frugan sitter i bilen och lagar maten. Gubben är "ansiktet utåt". Förlåt att jag tjatar, men inte behöver han blåsa värme i händerna när det är 19 grader ute?

Shinjuku

Åkte till Shinjuku för att betala hyran. Shinjuku är kanske inte Tokyos puttrigaste stadsdel men man kan få se en dam som inte viker för varken färger eller mönster, en enorm (ska vi säga jumbo?) skylt samt en DVD på barnavdelningen med ett lite märkligt omslag.

Obic Seagulls

Då var besök två till Tokyo Dome avklarat. Denna gång var det amerikansk fotboll som stod på schemat. Yukis kompis, som är cheerleader för (hos?) laget Obic Seagulls, gav oss fribiljetter. Obic Seagulls besegrade Fujitsu Frontiers i en riktigt orafflande match.

Amerikansk fotboll. Vad fan är det rent ut sagt? En riktigt finesslös och ointelligent sport där underhållningen utanför planen jobbar hårdare än utövarna av sporten.

Nu låter det som om jag hade en tråkig kväll. Nej nej. Obico Seagulls cheerleaders underhöll oss kungligt.

Fest

Lördgaskvällen bjöd på fest. Tre födelesedagar samt att TYO-ID fått ny chef i Morimotosan skulle firas. Det trycktes in 25 pers i Tokyos minsta och mysigaste bar. Festdeltagarna, skulle det visa sig, bestod till stor del av BBQ-gänget. En lyckad återträff.

Tre födelsedagsgrisar. Hur mycket kepskillen fyllde? 36 år.

Boss.

Intervju

Min vän Kristoffer Triumf intervjuar folk lite då och då på sin blogg. Nu har turen kommit till mig. Enjoy!

Naka-Meguro

Jag, cykeln och min nya DSC-N2 drar till Naka-Meguro för lördagsbestyr. Den blir en frukost, en mörkgrön anorak på Rocker and Hooker, sidbläddrande på Cow Books.

Naka-Meguro seglade rakt upp på förstaplatsen i "bästa stadsdel-racet". Pulsen i Naka-Meguro är ungefär som den man kan uppleva i Motala en lördagsförmiddag om hösten. Sa jag att det rinner en kanal, Meguro Canal, genom hela rasket?

I iPoden snurrar Woozy With Cider med James Yorkston and Reporter. Som Baz Luhrmans gamla Everybody's Free (To Wear Sunscreen) fast bra.